Lopez Blogs

Dagen efter det svenska kungliga bröllopet hade jag chansen att träffa en annan sorts kunglighet. En av Eurovisionens klassiska drottningar – Anne Marie David. För första gången uppträder hon på ett kryssningsfartyg. Under sitt korta stopp i Stockholm hade hon tid för ett samtal där hon delade med sig av sina minnen och synpunkter på dagen Eurovision Song Contest.

Anne Marie David har deltagit 2 gånger i ESC.
1973 för Luxemburg med "Tu te reconnaitras" (1) och
1979 för Frankrike med "Je Suis L'enfant-soleil" (3)

Anne Marie – du har du uppträtt 10 dagar på ett kryssningsfartyg. Är det en nystart i din karriär?
Ja det stämmer. Denhär möjligheten dök upp och det ger mig en chans att se de Baltiska och Nordiska huvudstäderna samtidigt som jag passar på att träffa fans och uppträder ombord på båten. Under en period av 15 år slutade jag sjunga. Jag var trött efter många års resande och jag ville göra nåt annat. Det var mitt under disco-perioden och hellre än att transformera mig fysiskt och musikaliskt till en discoartist valde jag att göra nåt nytt i mitt liv.

Vad gjorde under dessa 15 år?
Jag vill leva ett vanligt liv så jag blev djuruppfödare. Jag har alltid älskat djur så jag skaffade en gård i Frankrike där jag födde upp tjurar och hästar. Musiken var ett avslutat kapitel och jag behövde den inte längre . Det räckte med att lyssna till naturens alla ljud. Jag t.o.m. brände mina scenkläder och skor. Det enda jag behöll var mina inspelningar och noter.

På något sätt ändrade du sig. Vad hände?
Det hände saker i mitt privatliv. Jag gömde mig för omvärlden och åter igen var jag tvungen att fundera over vad jag vill göra med mitt liv. Många av mina Eurovision fans hade regelbundet frågat om jag inte kunde börja sjunga igen men mitt svar var alltid ”nej – inte en chans”. Det var en trägen entusiast som regelbundet sände mig brev och vanligtvis svarade jag inte. Utom en gång när jag skickade ett vykort. På grund av detta kort lyckades han lokalisera var jag befann mig och gav min adress till programledaren för ett franskt TV-program. Programledaren råkade vara en gammal vän som under flera år försökt få med mig i sitt program. Detta var början på min återkomst – tack vare en idogen supporter.

Vad skedde sen efter att du börjat fundera för din come back?
Året var 2003 och jag var i Toulouse med några vänner. Under en middag började de fråga om jag inte kunde sjung för dem. Efter mycket tjat gick jag med på det och sjöng några sånger helt a cappella, utan musik. I sällskapet fanns en man som ägde en stor restaurang i Toulouse och han tittade konstigt på mig medan jag sjöng. Efteråt sa han: “How is it possible that a lady with such a voice does not sing anymore? You are born to sing and I want to give you a proposal”. Hans förslag var att jag skulle uppträda för gästerna i restaurangen för känna efter. Om det kändes fel så var mitt beslut rätt men om känsla var positiv ville han att jag skulle omvärdera mitt beslut och ge sången en andra chans.

Och du accepterade hans erbjudande?
Ja det gjorde jag och efter två dagar kom han tillbaka och sa att restaurangen var utsåld och att vi skulle göra ytterligare en musikkväll. Det som förvånande mest var att hälften av alla som bokat bord kom från andra länder. Belgien, Holland, Spanien med flera. På nåt sätt hade de fått nys om att jag skulle uppträda trots att vi inte gjort någon reklam. Dessa fans var villiga att betala för hotell, för tåg- och flygbiljetter, enbart för att höra mig efter alla dessa år. Jag blev otroligt rörd av detta och började tänka för mig själv att jag kanske gjort fel trots allt när jag la sjungandet på hyllan.

Har du gjort några inspelningar under din paus från sången?
Nej men jag startade en webbsida och blev otroligt förvånad över att alla frågade efter material och skivor. Vid denna tidpunkt hade jag inget skivbolag och jag försökt fundera ut något. Min idé var att göra inspelningar i samband med en konsertturné och jag bad mina fans att förbeställa och betala för denna, ännu icke-existerande, CD-skiva. Tro det eller ej men de betalade utan att veta om det verkligen skulle bli något. Med live-inspelningar vet man ju aldrig om kvaliteten är tillräckligt bra men under en konsert i Charleroi i Belgien stämde allt. Ljudet, akustiken, stämningen, publiken var perfekt och denhär konserten blev sedan en CD. Jag måste vidhålla att min come back är helt och hållet tack vare mina fans. De betalade för den.

Jag har hört att du planerar en turné med före detta Eurovisionsartister. Stämmer det?
Det finns många som är väldigt nostalgiska när det gäller “The great days of Eurovision”, 60-70-talen. Idag finns endast en handfull aktiva artister, som fortsättningsvis är stolta över att ha deltagit i Eurovisionen under denna period. Min tanke är att samla ihop oss och göra en turné tillsammans. Om det inte fungerar så är alternativet att jag och mina sångelever uppträder. Vi får se vad det hela leder till.

Du började som musikalartist.
Stämmer och det är en annan idé som jag har. Att göra något som relaterar till musikalvärlden. Från början ville jag bli skådespelerska. När jag var 17 år startade jag och några vänner en teater- och dansgrupp och vi behövde någon som kunde sjunga. Det slutade med att jag blev den som sjöng mellan dansandet och skådespelandet. En kväll när vi uppträdde passerade en operasångare förbi. Han hörde min röst och kontaktade mina föräldrar och tyckte att jag skulle bli sångerska. Jag hade absolut inga sådana planer men det var på den vägen jag hamnade i Jesus Christ Superstar som Maria Magdalena. Fortfarande idag så tycker jag oerhört mycket om musikaler eftersom man kan agera, dansa och sjunga.

Skulle du kunna tänka dig att medverka i en musikal även idag?
Absolut. Problemet är att alla roller är skrivna för unga damer. Jag är ju en ”granny” idag.

Spelar du nåt instrument eller har du studerat musik?
Jag spelar inget – jag är en ”musician by ear”. Det räcker med att jag hör en sång en gång - sen kan jag sjunga den. Tyvärr har jag aldrig studerat musik och det ångrar jag idag.

Du var 21 år när du tävlade för Luxemburg 1973. Det är ett omtalar år eftersom startfältet var oerhört tufft. Du, Mocedades och Cliff Richard som topp-tre. Var det tufft eller är det en efterhandskonstruktion?
Jag måste säga att 1973 är ett av de bästa åren i Eurovisionens historia med en många högkvalitativa artister. Jag minns Marion Rung från Finland som hade en otroligt stark sång. Detsamma gäller Hollands Ben Cramer och Ilanit från Israel, som redan då var en etablerad artist i sitt hemland. Vi ska heller inte glömma Massimo Ranieri som var en “star among the stars” i Italien. Cliff hade sin popimage från 60-talet och Mocedades tävlade, enligt min åsikt, med en av de bästa låtarna nånsin.

Kände du nån press på dig med tanke på alla dessa fantastiska artister?
Jättemycke! När min manager såg min reaktion så tog han mig åt sidan och bad att jag skulle vila och slappna av på mitt hotellrum istället för att umgås med alla de andra som hela tiden berättade vilken fantastisk sång jag hade. Jag var en av favoriterna och att höra det hela tiden skapar en falsk säkerhet hos en själv som gör att man kan gå miste om vinsten. Det var det som min manager insåg.

Vilka andra minnen har du från tävlingen?
Mina scenkläder. Planen var att jag skulle ha byxor och en gul jacka. Ett par dagar innan tävlingen hade jag beställt frukost på rummet och kille från room service kom med brickan. Av någon anledning snubblade han och hela brickan hamnade upp och ner på min säng där mina scenkläder låg. Det fanns ingen chans att rädda min gula jacka och enda möjligheten var att hitta nya kläder.
1973 var första gången som Israel deltog och säkerheten var rigorös. Det låter helt knäppt men eftersom mitt efternamn var David så fick man för sig att jag också behövde extra bevakning. På toppen av allt så hade vi en press attaché vars efternamn var Israel. Sammantaget gjorde det att security var extra alerta. Vi åkte iväg för att shoppa med en stor bil där vi hade två poliser med maskingevär i framsätet och två i baksätet. Vi var eskorterade av fyra motorcyklar med beväpnade poliser. Föreställ er vilken uppmärksamhet det blir när vi kommer in till lilla, lugna Luxemburg city. Jag fick inte gå ur bilen innan poliserna sökt igenom affärerna och skickat ut alla andra kunder. Det kändes som vi höll på att göra revolution enbart på grund av mina kläder. Efter några affärer, där jag inte hittat nåt i min storlek, så kände jag att detta går inte längre. En affär till och that’s it. Tack och lov så hängde den där – min röda långa klänning.
Sen kom nästa utmaning. Jag var van vid att gå i byxor och inte långklänning och högklackat. Min manager tittade bekymrat på mig och tyckte jag gick som en råbarkad buse. Det var bara att börja träna på hotellrummet för att få till en mer lady-like stil. När jag väl kom på scenen var jag så stressad så jag glömde totalt bort både hur jag skulle gå och hur jag skulle hålla min klänning. På grund av allt strul med kläderna så hade vi ingen tid för att öva på ljussättningen. Teknikpersonalen var inställda på att jag skulle bära gult och där dyker jag upp i rött. Gissa om det var kalbalik.

Trots alla dessa incidenter så vinner du tävlingen. Hur kändes det sedan när Luxemburg ”gav bort” nästa års final till Brighton?
För mig spelade det ingen roll. Jag var redo att resa vart som helst. Men vår franska president hade fått för sig att dö ett par dagar innan tävlingen, så Frankrike drog sig ur och jag fick heller inte åka. Så tyvärr kunde jag inte se när ABBA vann och inte heller överräcka priset till dem. Det var jag mer arg över än byte av destination.

Om vi ser på Eurovisionen idag, så deltar inte Luxemburg och Frankrike verkar inte vara så intresserade av tävlingen. Varför?
Frankrike deltar eftersom man är en av The Big Four. Tro mig – om det inte var pga. detta så skulle Frankrike dra sig ur eller så skulle man aldrig lyckas kvalificera sig till finalen eftersom man skickar så dåliga artister eller sånger.
Luxemburg är ett litet land och kostnaden för att delta är höga. Jag tror också att Luxemburg har tagit i beaktande all nya länder som kommit med, såsom forna Sovjetländer och uppdelningen av Jugoslavien. Det innebär de facto 22 nya länder som tillhör en annan kultur, långt från vår franska kultur, och det har ändrat tävlingens inriktning. Som jämförelse skulle man kunna föreställa sig att Frankrikes 22 regioner blev egna länder. Det betyder 22 röster istället för 1 och det skulle också förändra dynamiken i tävlingen.
Min åsikt är att Eurovisionen inte kan fortsätta i nuvarande utformning, på grund av geografiska fakta och också för att det är för mycke politik och annan inblandat som inte har någon relevans för tävlingen.

I år vann Tyskland. Bevisar det att det fortfarande finns möjlighet för en av The Big Four att vinna?
På ett sätt ja, men hon vann på grund av det röstningssystem som finns. Med telefonröstning och internet kan man inte kontrollera någonting. Det är ett system som exkluderar en äldre Eurovisionsgeneration och även en viss typ av artister och sånger.
När jag deltog kunde vi se ansikten på jurymedlemmarna. Det var betydligt svårare att luras och kompisrösta eftersom det syntes omgående på deras miner. Nuförtiden kan vi inte se någonting. För att återgå till din fråga. Tack vare denna unga dam så vann Tyskland men hon vann baserat på de ungas röster. Jag tycker heller inte om att kompositörerna inte är tyskar och att hon sjunger på engelska. Var finns det tyska identiteten? Eurovisionen har blivit som fotboll. Det är fritt fram att välja de bästa spelarna oavsett nationalitet. I Eurovisionen finns inte längre några regler. Du kan göra vad du vill, på vilket språk som helst och använda vilka låtskrivare som helst osv. Så länge man representerar sig själv är det helt okey men inte när du ska representera ditt land. Jag är absolut ingen nationalist men för mig är detta inte acceptabelt.


För att återgå till språkfrågan. När ABBA vann 1974 så sjöng de på engelska. Vad skulle ha hänt om de sjungit på svenska?
Mitt svar är enkelt. Vilket språk vann Bobbysocks med 1985? Norska. 1969 vann fyra länder och alla sjöng på sitt modersmål. Lenny Kuhr på holländska, Frida Boccara på Franska och Salomé på Spanska. (fjärde vinnaren var Lulu från Storbritannien). Israel har vunnit två gånger på hebro. När Sertab vann sjöng hon 50/50 engelska-turkiska men jag är säker på att resultatet blivit detsamma även om hon enbart sjungit på turkiska. Om artisten och sången är bra så spelar inte språket någon roll. Det handlar om att övertyga publiken och de kommer att förstå via den energi och utstrålningen som finns i uppträdandet. Jag tycker egentligen att vi skulle välja sångerna enbart genom att lyssna. Det är trots allt en Eurovision SONG contest och inte en SHOW contest.

Har du några egna favoritsånger från din egen repertoar?
“Maria Magdalena” från Jesus Christ Superstar. Det är tack vare denna sång som jag kom till Eurovisionen och som gjort att jag har kunnat resa runt världen och uppträda. Andrew Lloyd Webbers musik har följt mig under hela karriären.

Andrew Lloyd Webber skrev Storbritanniens bidrag i fjol “My Time”. Vad tycker du om den?
Det är inte en av hans bästa sånger men han har ett visst sätt att skriva musik och det kan man också höra här. Med tanke på det jag sagt tidigare så kan man fråga sig om publiken var redo för denna typ av sång? Kanske, kanske inte. Det är en bra sång men resultatet var inte enligt förväntningarna.

Skulle du kunna tänka dig att delta i Eurovisionen igen, ifall du fick frågan?
För vilket land? Ha, ha – jag undrar vem som skulle vara så tokig att de skulle fråga mig. Men jag skulle göra det ”for fun”. Naturligtvis skulle jag göra mitt bästa för att vinna men huvudsyftet skulle vara att få känna atmosfären och träffa mina fans.

Min sista fråga till dig – vilken är din favorit Eurovision sång genom tiderna?
Jag har många men om jag väljer en så blir det Frida Boccara “Un Jour, Un Enfant”. Jag älskar den sången så mycket att jag har inkluderat den i min repertoar och jag vill också att publiken ska minnas vilken fantastisk sångerska hon var.

Tack så mycket Anne Marie. Det har varit ett nöje att träffa dig och dela dina tankar och minnen. Lycka till i din fortsatta karriär och jag hoppas vi får chansen att se dig uppträda även i Stockholm.



Anne Marie David intervjuades av Lilian Brunell 20 juni 2010.
Fotograf var kusin Iréne.